Har funderat en del kring hur jag ska komma in på anledningen till att jag är här. Hur jag var tvungen att vända mitt liv. Utbrändhet, att gå in i väggen, stresssyndrom osv. Det finns många namn på det och det varierar stort vem eller hur man får det. Symtomen varierar sig i både hur de ter sig men också i grader. Jag kan inte direkt säga att ”jo, jag brände ut mig” men jag var iallafall på gränsen till det.

Mina personliga symtom var många och det är egentligen i efterhand som jag insett hur illa det var och vad allt berodde på.

Mitt jobb, i början av karriären

Jag arbetade i ett högintensivt yrke och blev direkt utplockad under utbildningen. Omständigheterna var speciella och vi hade stora ambitioner om att ”bevisa oss”. Arbetstimmarna var oftast 12-17 timmar per dag och ibland mer under våra ”peakar” som var de perioder som vi arbetade för under resten av året. Min chef var ung och orutinerad i sin chefsposition och hade inte lärt sig att hantera sin roll på rätt sätt vilket kunde betyda allt i från anklagelser när man gjort misstag, motsägande och blandad information och beslut som krockade, okunskap om tidsåtgång, detaljstyrning osv. Jag fick sämre och sämre självförtroende och med min brist på erfarenhet så hade jag svårt att sätta ner foten. Jag tog på mig allt även om jag innerst inne visste att felet inte alltid var mitt. Första året gick mest ut på att lära mig hur chefen tänkte så att jag kunde försöka anpassa mitt arbete utefter vad chefen ville ha samt HUR det skulle utföras. Kanske inte jättekonstigt men det innefattade allt i från hur jag pratade, skrev mejl, formulerade mig på möten etc. och det som var JAG slipades bort för att bättre anpassas till chefens stil. Men det hämmade mig och jag fick svårt att komma med egna initiativ, att komma på kreativa lösningar och att förbättra mina prestationer. Vilket jag också fick anklagelser kring. Man kan ju undra varför jag accepterade det och såhär i efterhand så kan jag nästan fråga mig detsamma. Men det var helt enkelt så att jag var ju där för att ”erfarenhet är guld värt”- det var det jag intalade mig själv. Lönen var usel men det var erfarenhet, jag mådde skit men det var erfarenhet, jag ville sjukanmäla mig varje dag för att slippa gå. Men det var erfarenhet. Efter ett par år var mitt självförtoende dessutom så dåligt att jag t.o.m kände att jag hade tur som ändå hade ett jobb. För jag är rätt usel.

Till slut kom insikten, tidigt och ändå försent

Jag vet inte när det var exakt som det var droppen för mig. Kanske det var när jag kom tillbaka från en tvåveckors semesterresa till Thailand med ångest. Kanske var det det enormt viktiga eventet på konferensanläggningen, som vi hade slitit i månader för, där jag insåg att det inte skulle bli bättre utan tvärtom. Vid det laget hade jag redan insett att jag inte mådde bra och där och då förstod jag att den enda som kunde förbättra min situation var jag själv. Så jag sa upp mig.

Vid det laget hade jag mängder av stressrelaterade problem:

-Sov dåligt- insomning eller vaknade flera timmar innan och låg med ångest. Vissa nätter vaknade jag plötsligt med illamående och behövde springa och kräkas.

-Konstant trött och orkelös

-Ofokuserad och lätt distraherad. Hade ofta kortslutning där jag inte mindes vad jag höll på med samma minut, satt och stirrade på dataskärmen utan att förstå det jag precis gjort eller skrivit. Även privat så fick jag svårt att vara i nuet och fokusera på vad andra sa.

-Mitt korttidsminne var mycket sämre och hade svårt att komma ihåg vad som sas på möten etc.

-Fick ångest och stressade upp mig för småsaker

-Avdomnade känslor, gick runt med ett ”lock” och hade svårt att engagera mig.

-Kände mig värdelös

Och sist så fick jag även Kristallsjukan under min uppsägningsperiod vilket jag är säker på berodde på stress. I två veckor hade jag kraftig yrsel som förvärrades när jag låg ner.

Att ta sig vidare

Mycket av det här lider jag fortfarande av och det har nu gått över 3 år sedan dess. Jag mår bättre och klimatet hjälper. Men jag inser att det kommer att ta tid och vissa saker kommer jag nog att få leva med. Nu gäller det att fortsätta att arbeta på ett sätt som jag mår bra av och att faktiskt lära mig att uttrycka mig. Det är ok att säga stopp, det är ok att bromsa och det är ok att se till att DU mår bra.

Ibland måste man bara få andas.