Upp till oss själva att sätta gränserna

Upp till oss själva att sätta gränserna

Tisdag och vi försöker göra framsteg i den stora pappershögen men på något vis så känns det som om den aldrig minskar eller att vi inte får gjort nog mycket som vi behöver göra. Ibland känns det som om man tar ett steg framåt för att ta två steg bakåt.

Vi har ju som ni vet till allra störst del (nästan enbart) norska pensionärer som vår kundkrets. Genom åren så har vi lärt känna så många och fått många goda vänner, vi gillar verkligen att man kan ha vänner i olika åldrar. Det blir ofta så att vi får hoppa in och hjälpa till med saker som översättningar från spanska, engelska till norska, förfrågningar och hjälpa till med visningar om lägenheter, saker att se och göra här på ön m.m m.m. Vi tycker det är så kul att få hjälpa till med detta och vi hade ju hoppats att andra skulle göra samma sak för oss om vi var i liknade situation om att behöva lite hjälp och extra stöd.

Ibland önskar man dock att man kunde klona sig och vi kunde hjälpa till än mera, vi får som sagt ofta förfrågningar om stort som smått men när vi i huvudsak även driver en verksamhet så får det ju bli på våra egna villkor om när och hur, de flesta förstår det såklart och det är ju toppen. Sedan finns det de som inte är lika förstående, ibland så kan vi ta åt oss av det men i det stora hela så försöker vi skita i det, fattar man inte att vi inte är här på semester och att vi har häcken full utan svarar/hjälper så fort vi har tid och kan, ja då är det inte mycket till riktiga vänner heller!

Det kan ibland även vara svårt ibland att bara dra iväg en dag som denna och köra en enkel storhandling. På vägen bort till Mercadona som tar en halvtimme för att promenera så mötte vi idag 4 olika personer som vi känner och som vi inte träffat på något år tills att de nu är tillbaka på semester igen. Det är svårt att bara säga hej och dra förbi utan såklart så blir det längre snack.. 3 timmar senare så var vi hemma igen, pheew.

Så det var tur att vi kunde starta allt pappersjobb tidigt och beta av några timmar innan det blev dags att dra ner i saltgruvan och köra hårt igen.. Tur man kan få sig en kaffepaus eller två om man ber snällt 🙂

Även om tisdagar blivit en personlig favoritdag här nere (äh förresten alla dagar är sig lika här) så kan de också vara så otroligt jävla frustrerande. Jag hatar att behöva vänta på saker och jag hatar att inte kunna avgöra en saks utgång själv. Det är bara att köra vidare med nästa sak på prioriteringslistan och att köra vidare med nästa sak parallellt. Om man är van att ha flera bollar i luften där hemma i Sverige så är det inget mot vad man måste göra här nere som ambitiös företagare. Saker tar en jävla tid vare sig du vill eller inte och det är bara att köpa läget och fokusera på nästa sak, och nästa och nästa. Som med allt annat så har min älskade lilla mamma lärt mig att hårt jobb lönar sig alltid, det finns inga genvägar och inget annat än blåställ på och KÖÖÖÖRA!

Tamy och jag är stenklara med vår affärsidé och vi har vår plan jävligt klar för oss. Vi älskar att vara där vi är men det är klart att vi också längtar “hem” många gånger. Inte alltid till en speciell plats eller sak men till det som allt handlar om för oss, kvalitetstid med familj och vänner. Det är inte enkelt att vara så långt ifrån dom man vill ha närmast sig men vi är fast beslutna om att göra vårt till en succé så att vi slipper vara det längre fram.

Mina favoriter, de som betyder allt och de man har allt att tacka för!

Nu börjar det lukta mat i köket (Nudelwok) så det är dags att hugga in!.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *