Browsed by
Category: Vardag

Ont i kroppen med glad i knoppen

Ont i kroppen med glad i knoppen

Comments 0 Comment

Mitt i veckan och jag ligger (som vanligt) i soffan, sliten men nöjd efter en dag med rekordmånga massager för vårt team. Kan inte alla dagar ha varit såhär?! Kroppen värker på sina platser som det gör när man står och masserar men det känns ok eftersom man arbetat för det. En annan har ju ont även om det blivit 0 massager-jag syftar på Andreas förstås, och då känns det ju iaf. mentalt bättre att ha gjort något för smärtan.

Inte som det som skedde mig tidigare i år; 6 massagebehandlingar på raken och blev bestulen på allt i slutet av dagen, PÅ MIN ARBETSPLATS. WTF liksom, och jag märkte det inte förrän hemma på kvällen. GAAH! Vill inte tänka på det mer men DÅ kändes det surt att ha slitit så för ingenting.

 

Gårdagen var också en fullspäckad dag, fast på annat sätt; möten och åter möten. När man är ute och flänger så där så kan jag kosta på mig lite “lyx” och igår var det i form av en lunch bestående av sushi och ett glas vitt vin. Och som jag njöt. Fick nästan tårar i ögonen. På riktigt. Jag älskar sushi och vin har jag inte druckit på….? två månader? tre? Jag och vi är inte den typ av människa och par som “varvar ner” varje kväll med lite vin. Intet ont om det men det är inte vår stil bara…för vi varvar inte ner hehe. Jodå, men då blir det med snask. Vilket inte heller blir bra i längden. Äh, jobbar på det sen!

 

Nu när jag ligger i soffan så vill jag njuta av min Sandwich-glass i fred. Imorgon är vi lediga och då tänker jag njuta lite till! Och jag ska banne mig ligga vid poolen, det var alldeles för längesedan!

 

Och om jag inte gör det med ett glas cava i handen så räknar jag dagen som misslyckad.

Så det så.

Utebliven bjudmiddag och oväntat solsken

Utebliven bjudmiddag och oväntat solsken

Comments 0 Comment

Denna helg började….med solsken…? Jaha? Vart tog ovädret vägen? Så det var till att pallra sig iväg till det schemalagda hotellet vilket visade sig vara bortkastad tid. Blä. “Men”, tänkte jag, “som tur är slipper jag laga mat eftersom vi är bortbjudna på middag!”. Eftersom Andreas arbetat från Puerto Rico ett antal år så har han skaffat sig vänner bland de norska panchisarna. De är nästan dubbelt så gamla men vad gör väl det när de bjuder på mat och sprit? hehe. Iallafall, man kommer hem, fixar lite admin och börjar göra mig iordning. Passar på att ta en liten fördrink bestående av “Bacardi Torched Cherry” med “Cola Zero”- lite som en blandning mellan “Cuba libre” och “DrPepper”. Låter sådär men rätt gott om man gillar den kombon. Vi går bort till vår “kvartersaffär” och inhandlar en flaska vin för att inte komma tomhänta och börjar i maklig takt knalla ner till paret som bor ca 15 min bort. Men……..när vi är typ 50 meter bort så kläcker Andreas skämtet: “Tänk om jag tagit fel på dag!”, varpå han stannar till med en nervös min. Tar upp luren och läser igenom inbjudan. Visst fan är det så. Vi är en hel vecka tidiga……. Vid det här laget är jag så sjukt hungrig och vägrar vända hemåt för att börja laga mat så jag stampar en fot i marken tills Andreas går med på att följa med mig till Donken. Ja, jag vet McDonalds. Inte det bästa att äta direkt men vid det laget hade vad som helst funkat bara jag slapp laga det. Sen att det var jag som fick betala för kalaset….. well well.

Idag Söndag började på samma sätt med strålande sol men jag vägrade att ta mig till hotellet för idag hade de LOVAT att det skulle bli VÄRLDENS JÄKLA OVÄDER! En massa varningar och tillsatt krispersonal på ön. Strålande sol. Hela dagen. Vid typ 16.00 blev det mulet.

Jahopp. Vi hann iaf. att vara effektiva med powerwalk och ärenden i ett (och en liten kaffepaus på vägen). Plus en liten släng med karma på det för jag hade sagt till Andreas att jag hoppades på att det skulle börja regna när vi var ute och gick eftersom han vågade att skippa tröjan. Istället var det jag som kom hem genomsvettig i min tjocktröja. Dammit.

Nu får vi se hur veckans väder blir, kan den inte bara bestämma sig?!

Min första post.

Min första post.

Comments 0 Comment

Min första post. Herregud, hur börjar man?!

Funderingar kring att ha blogg har jag haft i många år men aldrig känt att min ”röst” varit intressant nog. ”Varför skulle mitt liv vara intressant för andra?” har jag känt. Nu inser jag att alla har sitt att berätta och nu när jag gjort sådan stor förändring i livet så känns det bra att ibland lufta sina tankar.

Min väg hit var och är inte spikrak och jag har alltid varit en sökare. Med fötterna på jorden men huvudet i molnen så har jag irrat omkring och letat efter målet, har jag hittat det? Nja, det vet jag ju inte än men nog är jag på en bra plats medans jag söker. När jag kom till Gran Canaria så var det för att komma bort från mitt Jag i Stockholm- det Jag som mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Missförstå mig inte, jag var inte på något sätt ett offer men jag hade lyckats att, som så många andra nuförtiden, nästan bränna ut mig själv i jakten på en bra karriär. Det komiska är att jag egentligen aldrig var på jakt efter guld och gröna skogar, var aldrig intresserad av höga titlar och prestige. Däremot var jag dålig på att sätta gränser, dålig på att prioritera rätt och usel på att fomulera mina behov. Till slut så bara orkade jag inte kämpa med det längre, jag var trött på jobbet, arbetsuppgifterna, att ha dåligt betalt, att sällan bara jobba 8 timmar, att alltid känna att det jag gjorde aldrig var bra nog eller att jag inte var snabb nog, att jag inte var tillräckligt kreativ, inte tog initiativ, motsträvig och oengagerad. Jag kände mig otillräcklig i allt och när jag insåg att det ändrat mig även utanför jobbet och att jag höll på att göra mig fysiskt sjuk, så sa jag upp mig.

Det tog månader för mig att “komma tillbaka”, jag sökte planlöst lite jobb men orkade inte riktigt ta tag i det. Efter 4-5 månader tog jag ett konsultjobb som innesäljare men det var när jag blev erbjuden av Andreas att komma ner till honom på Gran Canaria som jag kände att “JA! Här är min chans till ett äventyr, bort från mörkret”..(bildligt och bokstavligt)…”och att äntligen prova att leva i ett annat land.”. Så det var aldrig ett snack. Efter två veckor då jag bara låtsats fundera på erbjudandet så var jag påväg ner. Och nu lever jag här, ibland i paradiset och ibland….ja, inte direkt paradiset för ingen plats är perfekt men nu lever jag iallafall för vad jag vill och för mina mål. Well, inte bara mina såklart. Vi är ju två om det.

Vi driver vårt företag, det ger mig grå hårstrån men samtidigt är det givande att arbeta för sig själv och för att inte tala om den här branschen. Att dagligen hjälpa andra. Det är gott. Livet är gott. Nu ska jag sätta mig i solen.