Min första post. Herregud, hur börjar man?!

Funderingar kring att ha blogg har jag haft i många år men aldrig känt att min ”röst” varit intressant nog. ”Varför skulle mitt liv vara intressant för andra?” har jag känt. Nu inser jag att alla har sitt att berätta och nu när jag gjort sådan stor förändring i livet så känns det bra att ibland lufta sina tankar.

Min väg hit var och är inte spikrak och jag har alltid varit en sökare. Med fötterna på jorden men huvudet i molnen så har jag irrat omkring och letat efter målet, har jag hittat det? Nja, det vet jag ju inte än men nog är jag på en bra plats medans jag söker. När jag kom till Gran Canaria så var det för att komma bort från mitt Jag i Stockholm- det Jag som mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Missförstå mig inte, jag var inte på något sätt ett offer men jag hade lyckats att, som så många andra nuförtiden, nästan bränna ut mig själv i jakten på en bra karriär. Det komiska är att jag egentligen aldrig var på jakt efter guld och gröna skogar, var aldrig intresserad av höga titlar och prestige. Däremot var jag dålig på att sätta gränser, dålig på att prioritera rätt och usel på att fomulera mina behov. Till slut så bara orkade jag inte kämpa med det längre, jag var trött på jobbet, arbetsuppgifterna, att ha dåligt betalt, att sällan bara jobba 8 timmar, att alltid känna att det jag gjorde aldrig var bra nog eller att jag inte var snabb nog, att jag inte var tillräckligt kreativ, inte tog initiativ, motsträvig och oengagerad. Jag kände mig otillräcklig i allt och när jag insåg att det ändrat mig även utanför jobbet och att jag höll på att göra mig fysiskt sjuk, så sa jag upp mig.

Det tog månader för mig att “komma tillbaka”, jag sökte planlöst lite jobb men orkade inte riktigt ta tag i det. Efter 4-5 månader tog jag ett konsultjobb som innesäljare men det var när jag blev erbjuden av Andreas att komma ner till honom på Gran Canaria som jag kände att “JA! Här är min chans till ett äventyr, bort från mörkret”..(bildligt och bokstavligt)…”och att äntligen prova att leva i ett annat land.”. Så det var aldrig ett snack. Efter två veckor då jag bara låtsats fundera på erbjudandet så var jag påväg ner. Och nu lever jag här, ibland i paradiset och ibland….ja, inte direkt paradiset för ingen plats är perfekt men nu lever jag iallafall för vad jag vill och för mina mål. Well, inte bara mina såklart. Vi är ju två om det.

Vi driver vårt företag, det ger mig grå hårstrån men samtidigt är det givande att arbeta för sig själv och för att inte tala om den här branschen. Att dagligen hjälpa andra. Det är gott. Livet är gott. Nu ska jag sätta mig i solen.